Jag är väldigt stressad just nu. Mina uppdateringar blir något lidande på bloggen. Men allt tentapluggande samt flytten ställer till det lite. Imorgon tror jag att min internetuppkoppling stängs ner i nuvarande hemmet. På måndag är jag dock fit for fight. Om Comhem håller vad dem lovar. Ni har överseende. Det vet jag. Uppdaterar min twitter dagligen dock. Så pass mobil är jag.
Men som sagt. På måndag bör jag ha mobiliserat mig i min nya lägenhet. Då ska det bli bättring. Trevlig helg!
torsdag, mars 19, 2009
tisdag, mars 17, 2009
Lång dag
Vilken dag. Fem tentor närmar sig. Har försökt att plugga till alla fem. Mitt i allt detta hamnar en av mina bästa vänner på sjukhus. Åker dit och möter en mör men efter omständigheterna välmående kamrat. Hög på morfin. Det verkar vara en fantastisk drog. Han pratade om allt som om det vore lösningen på världssvälten. Med fantastisk inlevelse. Med underbar detaljrikedom. En sann och skär glädje. Det hela verkade ljuvligt.
Nu måste jag sova. Imorgon heldag i skolan.
Nu måste jag sova. Imorgon heldag i skolan.
söndag, mars 15, 2009
Packa
För tre år sen började jag blogga. Ja, lite mer än tre år sen. Det är en ganska lång tid. Det känns som en evighet sen. Jag är fortfarande singel. Jag är fortfarande student. Jag jobbar fortfarande deltid på ett jobb jag hatar mer än lukten i ett grovsoprum. Jag häller fortfarande i mig alkohol likt en nötallergiker som går loss bland naturgodiset under ett impulsivt självmordsförsök.
På sistone har jag varit lite disträ. Lite avvikande. Men nu är det bra igen. Ångesten har försvunnit tillsammans med nikotinmissbruket. Nikotinet är ett jävla monster. Så fantastiskt. Så underbart. Så jävla befriande. I två månader. Sedan greppar det tag i en och bjuder på fest. En fest med två jävligt obehagliga gäster. Ångesten och Lättirritationen.
Nog om detta. I helgen har jag packat. Är en syssla jag definitivt kommer outsourca när jag är ekonomiskt oberoende. Imorgon ska jag försöka avsluta nyårsresans återberättelse. Bättre sent än aldrig.
På sistone har jag varit lite disträ. Lite avvikande. Men nu är det bra igen. Ångesten har försvunnit tillsammans med nikotinmissbruket. Nikotinet är ett jävla monster. Så fantastiskt. Så underbart. Så jävla befriande. I två månader. Sedan greppar det tag i en och bjuder på fest. En fest med två jävligt obehagliga gäster. Ångesten och Lättirritationen.
Nog om detta. I helgen har jag packat. Är en syssla jag definitivt kommer outsourca när jag är ekonomiskt oberoende. Imorgon ska jag försöka avsluta nyårsresans återberättelse. Bättre sent än aldrig.
fredag, mars 13, 2009
Nominerad till stora bloggpriset
Sitter och googlar min egna blogg denna fantastiska nyktra fredagskväll och får fram att jag tydligen varit nominerad till Stora Bloggpriset. 774 stycken bloggar var tydligen nominerade. Ni läser alltså 0,13% av Sveriges bästa bloggar i detta nu! Vilken grej. Och här har jag haft bloggfria månader där tid spenderats till att traska runt i huvudstadens snöslask med en kropp som skulle få en matmissbrukare att känna sig attraktiv. Jag borde skämmas. Tack för nomineringen.
Välkommen till min blogg
Några månaders frånvaro och det är en ny Piotrus som är tillbaka. Kanske inte en förbättrad. Men ny.
Jag har varit nikotinfri i över 100 dagar. Jag ser idag med avsky på alla nikotinister. Jag kallar dem för låginkomsttagare och skrattar som en tunnhårig greve med potensproblem. Jag skrattar högt och låtsas att jag sitter i en salong där jag äter grillad kalkon och dricker mjöd ur stora glas. Där sitter jag och skrattar för mig själv. Men visst fan saknar jag snuset. En av de bästa vänner jag någonsin haft.
Jag har av någon oförklarlig anledning bestämt mig för att börja med fenomenet Twitter. Jag kan sitta och bajsa och uppdatera er om det. Fantastiskt.
Jag ska äntligen flytta från förorten och kan snart tokrunka utan höra grannarna bråka om vems tur det är att rasta schäferhundarna.
Livet börjar arta sig.
Välkommen till min blogg.
Jag har varit nikotinfri i över 100 dagar. Jag ser idag med avsky på alla nikotinister. Jag kallar dem för låginkomsttagare och skrattar som en tunnhårig greve med potensproblem. Jag skrattar högt och låtsas att jag sitter i en salong där jag äter grillad kalkon och dricker mjöd ur stora glas. Där sitter jag och skrattar för mig själv. Men visst fan saknar jag snuset. En av de bästa vänner jag någonsin haft.
Jag har av någon oförklarlig anledning bestämt mig för att börja med fenomenet Twitter. Jag kan sitta och bajsa och uppdatera er om det. Fantastiskt.
Jag ska äntligen flytta från förorten och kan snart tokrunka utan höra grannarna bråka om vems tur det är att rasta schäferhundarna.
Livet börjar arta sig.
Välkommen till min blogg.
måndag, januari 19, 2009
Nyårsresan - del 2
Dagarna fram till nyårsafton gled förbi utan att göra något större intryck på mig. En dag blev det god middag med tillhörande öl. Sedan sömn. En annan överraskade Igor oss alla med att komma ner till Kraków utan att förvarna oss. Det skulle firas med att dricka öl. Försökte själv ta det hyfsat lugnt efter första kvällens påfrestande alkoholintag. Vi mötte upp ett gäng Stockholmspolacker som vi lärde känna via en gemensam kamrat, även dem nerflugna till södra Polen för att fira av det nya året.
Efter några öl hamnade hela gänget på en klubb med en enorm förkärlek till stroboskopet och dess visuella effekt. Själv älskade jag stroboskopet när jag var yngre. Jag kunde stå på dansgolvet och röra mina armar likt en panikslagen fågel och tack vare stroboskopet såg jag ändå ut som en möjlig kandidat för den rumänska versionen av Let's Dance. Men på något sätt känns det lite för mycket nykter tillställning tidigt 90-tal, för att jag ska uppskatta det. Stroboskopet alltså.
Jag lät bli att dansa. Efter bara några dagar med polsk alkohol kände jag att min kropp var alldeles för sargad för att jag skulle förmedla rytmiska rörelser bland folk. Satt istället vid ett bord och snackade skit hela kvällen. Gled igenom dansgolvet lite då och då för att kolla av läget. Körde min gamla vanliga variant där jag låtsas leta efter någon. Går runt och tittar alla över huvudena. Ser jag en söt pingla så ler jag och gör en påbörjan till dans för att sedan låtsas som om jag precis fått syn på den jag letade efter och lämnar min kortvariga danspartner ensam. Av någon anledning förstärker detta beteende min aningen udda avart av självförtroende.
Kvällen flöt på. Inga spektakulära händelser. Igor började argumentera med en holländare på dansgolvet. Jag drack Wisniowka-shots och diskuterade med ett gäng 17-åriga norrmän som tyckte jag var underlig som envisades att prata på engelska med dem. Och så flöt kvällen på. Tills den tog slut. Efter varsin kebab gick vi alla hem och lade oss. En helt vanlig kväll var över. Varken mer eller mindre.
När jag vaknade dagen efter var bakfyllan påtaglig. Jag hade återigen gjort misstaget att blanda öl med sprit. Och sprit med öl. Gick och åt en soppa tillsammans med Igor innan vi gick tillbaka till lägenheten och la oss för att avnjuta Kraków i fosterställning i varsin säng.
Efter några timmar tvingade vi oss upp och gick tillsammans med Maximus till frisören där vi alla fick stiliga nyårsfrisyrer. Frisörskan mindes oss från året innan och hennes glädje över detta faktum var så pass euforiskt att jag anade underbar drogpåverkan hos den storbystade saxförsedda kvinnan. Inte mig emot.
Nyklippta drog vi och åt innan vi återvände tillbaka till lägenheten. Alla var på partyhumör. Det var fest före nyårsafton. Inget konstigt i det. Själv ville jag inte vara bakfull på självaste nyårsafton. Så jag förblev nykter och drack således bara fyra öl den kvällen innan jag gick och la mig. Resten av gänget drog ut på nya äventyr.
Ett antal timmar senare vaknade jag av att någon pratar finska med mig. En av mina kamrater står framför mig och pratar finska. Uppfattar att han kallar mig för Toni innan han lämnar rummet. Ljud hörs från köket. Efterfest. Och jag nykter och törstig. Inget vatten. Måste ta mig till köket. Stiger upp och öppnar dörren. Första som möter mig är en naken liten farbror som springer runt med julgransglitter i håret. Han sjunger någon fransk sång. Han har en tallrik i händerna som han låtsas vara en ratt. Det är en regelrätt fattning han har om ratten. Tio i två. Jag ser två pinglor. De är småfulla. Min finska kamrat som döpt om mig till Toni kommer fram och säger att dem ska lugna ner sig. 30 minuter. Det är allt som behövs. Sedan ska det knullas hejvilt och allt blir frid och fröjd. 30 minuter är allt som krävs för att charma till sig ett samlag. Jag nickar glatt och går tillbaka till sängen. Jag hör fortfarande den nakna fransmannen springa runt. Tjejerna fnittrar. Tio minuter senare lämnar fransmannen lägenheten. Förmodligen fortfarande utan kläder. Några minuter efter det hör jag tjejernas fnitter avlägsna sig. Blev det något knullande? Det blir obehagligt tyst en stund. Plötsligt stängs ytterdörren och jag hör ett ilsket ”Voi vittu!!!”. Jag kunde sluta undra.
Satte på mig min iPod och somnade strax därpå. En sömn som skulle visa sig välbehövlig inför vad som komma skulle.
Efter några öl hamnade hela gänget på en klubb med en enorm förkärlek till stroboskopet och dess visuella effekt. Själv älskade jag stroboskopet när jag var yngre. Jag kunde stå på dansgolvet och röra mina armar likt en panikslagen fågel och tack vare stroboskopet såg jag ändå ut som en möjlig kandidat för den rumänska versionen av Let's Dance. Men på något sätt känns det lite för mycket nykter tillställning tidigt 90-tal, för att jag ska uppskatta det. Stroboskopet alltså.
Jag lät bli att dansa. Efter bara några dagar med polsk alkohol kände jag att min kropp var alldeles för sargad för att jag skulle förmedla rytmiska rörelser bland folk. Satt istället vid ett bord och snackade skit hela kvällen. Gled igenom dansgolvet lite då och då för att kolla av läget. Körde min gamla vanliga variant där jag låtsas leta efter någon. Går runt och tittar alla över huvudena. Ser jag en söt pingla så ler jag och gör en påbörjan till dans för att sedan låtsas som om jag precis fått syn på den jag letade efter och lämnar min kortvariga danspartner ensam. Av någon anledning förstärker detta beteende min aningen udda avart av självförtroende.
Kvällen flöt på. Inga spektakulära händelser. Igor började argumentera med en holländare på dansgolvet. Jag drack Wisniowka-shots och diskuterade med ett gäng 17-åriga norrmän som tyckte jag var underlig som envisades att prata på engelska med dem. Och så flöt kvällen på. Tills den tog slut. Efter varsin kebab gick vi alla hem och lade oss. En helt vanlig kväll var över. Varken mer eller mindre.
När jag vaknade dagen efter var bakfyllan påtaglig. Jag hade återigen gjort misstaget att blanda öl med sprit. Och sprit med öl. Gick och åt en soppa tillsammans med Igor innan vi gick tillbaka till lägenheten och la oss för att avnjuta Kraków i fosterställning i varsin säng.
Efter några timmar tvingade vi oss upp och gick tillsammans med Maximus till frisören där vi alla fick stiliga nyårsfrisyrer. Frisörskan mindes oss från året innan och hennes glädje över detta faktum var så pass euforiskt att jag anade underbar drogpåverkan hos den storbystade saxförsedda kvinnan. Inte mig emot.
Nyklippta drog vi och åt innan vi återvände tillbaka till lägenheten. Alla var på partyhumör. Det var fest före nyårsafton. Inget konstigt i det. Själv ville jag inte vara bakfull på självaste nyårsafton. Så jag förblev nykter och drack således bara fyra öl den kvällen innan jag gick och la mig. Resten av gänget drog ut på nya äventyr.
Ett antal timmar senare vaknade jag av att någon pratar finska med mig. En av mina kamrater står framför mig och pratar finska. Uppfattar att han kallar mig för Toni innan han lämnar rummet. Ljud hörs från köket. Efterfest. Och jag nykter och törstig. Inget vatten. Måste ta mig till köket. Stiger upp och öppnar dörren. Första som möter mig är en naken liten farbror som springer runt med julgransglitter i håret. Han sjunger någon fransk sång. Han har en tallrik i händerna som han låtsas vara en ratt. Det är en regelrätt fattning han har om ratten. Tio i två. Jag ser två pinglor. De är småfulla. Min finska kamrat som döpt om mig till Toni kommer fram och säger att dem ska lugna ner sig. 30 minuter. Det är allt som behövs. Sedan ska det knullas hejvilt och allt blir frid och fröjd. 30 minuter är allt som krävs för att charma till sig ett samlag. Jag nickar glatt och går tillbaka till sängen. Jag hör fortfarande den nakna fransmannen springa runt. Tjejerna fnittrar. Tio minuter senare lämnar fransmannen lägenheten. Förmodligen fortfarande utan kläder. Några minuter efter det hör jag tjejernas fnitter avlägsna sig. Blev det något knullande? Det blir obehagligt tyst en stund. Plötsligt stängs ytterdörren och jag hör ett ilsket ”Voi vittu!!!”. Jag kunde sluta undra.
Satte på mig min iPod och somnade strax därpå. En sömn som skulle visa sig välbehövlig inför vad som komma skulle.
söndag, januari 18, 2009
Stress
Stressen tar kål mig. Även när den inte existerar.
Imorgon kör jag igång igen. Nyårsresan ska berättas.
Tills imorgon!
Imorgon kör jag igång igen. Nyårsresan ska berättas.
Tills imorgon!
måndag, januari 12, 2009
Izabella Scorupco
Min hemspråkslärare skröt mer än gärna om att han hade Izabella Scorupco som elev. Jag var en tjock kille i tioårsåldern och imponerades mer över att pappa hade en mobiltelefon stor som en resväska. Idag sitter jag och kollar på Guldbaggegalan och det slår mig hur otroligt vacker hon är. Man kanske ska bli hemspråkslärare.
Nyårsresan - del 1
En kopp kaffe. Melissa Horn spelas på en lagom ljudnivå. Ett lugn. Ett oerhört uppskattat lugn. Efter en veckas festande och påföljande dagar av sömnbrist och en kropp som gjort sitt yttersta för att självdö, så känns detta lugn helt fantastiskt. Jag älskar det. Må det aldrig ta slut.
Några dagar efter julafton bar det alltså iväg. Till Polen. Till Kraków. Till ett numera traditionellt nyårsfestande. Återse gamla vänner. Lära känna nya. Jag såg helt enkelt fram emot en vecka med skratt, party och en jävla massa alkohol. Kanske lära känna en söt liten pingla. Ja, det skulle bli fördjävla skoj.
Mr P körde mig till Skavsta flygplats vilket kändes både smidigt och bekvämt. Efter en obesvärad incheckning av mitt bagage ringde jag en orolig mamma och sa att jag kommit fram till flygplatsen helskinnad. Hon undrade om jag var hungrig. Jag log och gav ett nekande svar samtidigt som jag tog en klunk av ölen jag precis köpt. Vet inte riktigt varför jag drack öl. Lovat mig att aldrig göra det innan ett flyg på grund av min minimala urinblåsa och de komplikationer den orsakar på ett Ryanair-flyg. Självklart blir jag akut pissnödig precis när jag gått på planet. Panik och kallsvettningar fram till att planet lyfte och, den numera ångestframkallande, bälteslampan släcktes.
Väl i Kraków började ölens effekt avta och jag var mest trött. Det hade redan blivit mörkt. Ville bara komma fram. Satte mig på tåget från flygplatsen och väntade på att det skulle börja röra sig bort mot centrum. Snackade lite med en svensk lirare som jobbar på IBMs Kraków-kontor och innan jag visste ordet av var vi framme. Lycka. Tillbaka till staden med stort S. Staden i mitt hjärta. Älskade Kraków.
Efter uttag av pengar och laddning av det polska mobiltelefonkortet begav jag mig till vår lägenhet där jag mötte upp de redan anlända kamraterna från Europas alla hörn – nja, Finland och Tyskland. La min packning i lyan och gick sedan med två finlandsbebodda kamrater och vi begav oss till en mysig liten restaurang där polsk husmanskost serverades med iskall öl.
Två öl senare drog vi tillbaka till lägenheten. Folk anlände samtidigt som vissa redan var tillräckligt onyktra för att i Stockholm oprovocerat bli påhoppade av en vakt som vrålar ”Våld mot tjänsteman!” samtidigt som han vevar sin batong med full kraft mot vitala kroppsdelar. Själv var jag precis lagom dimmig för att uppskatta livet och vad det hade att erbjuda. Just då var dess utbud begränsat till alkohol. Så jag och Maximus gick ner till närmsta bar för att fira vår ankomst. Målet var varsin Long Island ice tea. Det skulle vara tillräckligt för att komma igång.
Tre timmar och sex stycken Long Island ice teas senare satt vi fortfarande kvar. Vi hade mångdubblats till antalet och promillehalten närmade sig tvåsiffrigt. Jag var riktigt full. Och jag var nog inte den enda. Vid tolvslaget lämnade vi baren och begav oss till närmsta klubb.
Jag var fast besluten om att ragga upp någon skön pingla. Min taktik var följande. Jag började dansa med en tjej. Jag började prata med henne. Utbytte några charmanata fraser. Drog något härligt skämt. Sedan började jag om. Med en helt ny tjej. Tiominutersintervaller. Så höll jag på. Fråga mig inte varför. Jag avverkade varenda tjej i hela lokalen. Sedan fann jag det dags att gå hem.
Vid garderoben insåg jag att min nummerbricka saknades. Tjejen var måttligt glad och påpekade att jag var tvungen att komma nästkommande dag för att hämta ut min rock. Eller vänta till sista besökare. Att vänta till sista besökare var inte särskilt lockande. Finns inte direkt några krav på att en klubb måste stänga 03:00. Har själv festat till 11:00 på morgonen i Kraków på diverse diffusa klubbar. Gick istället till ställets största vakt. Två meter lång och minst lika bred. Gav han hundra zloty och han fixade glatt in mig i garderoben där jag fick välja och vraka tills jag hittade mina ytterkläder. Han skulle säkert nöjt sig med hälften. Men just då kändes det som om jag kunde betalat halva studiemedlet bara för att slippa gå ute i det kalla vintriga Kraków.
Bara några timmar senare vaknade jag och kunde konstatera att raggningstaktiken inte givit mig några telefonnummer men ett hejdundrande bakfyllestånd som nästan fick mig att känna mig tillräcklig. Men bara nästan. Huvudvärken var dock påtaglig och jag lovade mig själv att ta det lugnt resten av vistelsen. Om jag bara hade vetat att det jag upplevt kvällen inte ens var i närheten av vad som komma skulle, så hade jag förmodligen tagit första flyget hem till Sverige.
Några dagar efter julafton bar det alltså iväg. Till Polen. Till Kraków. Till ett numera traditionellt nyårsfestande. Återse gamla vänner. Lära känna nya. Jag såg helt enkelt fram emot en vecka med skratt, party och en jävla massa alkohol. Kanske lära känna en söt liten pingla. Ja, det skulle bli fördjävla skoj.
Mr P körde mig till Skavsta flygplats vilket kändes både smidigt och bekvämt. Efter en obesvärad incheckning av mitt bagage ringde jag en orolig mamma och sa att jag kommit fram till flygplatsen helskinnad. Hon undrade om jag var hungrig. Jag log och gav ett nekande svar samtidigt som jag tog en klunk av ölen jag precis köpt. Vet inte riktigt varför jag drack öl. Lovat mig att aldrig göra det innan ett flyg på grund av min minimala urinblåsa och de komplikationer den orsakar på ett Ryanair-flyg. Självklart blir jag akut pissnödig precis när jag gått på planet. Panik och kallsvettningar fram till att planet lyfte och, den numera ångestframkallande, bälteslampan släcktes.
Väl i Kraków började ölens effekt avta och jag var mest trött. Det hade redan blivit mörkt. Ville bara komma fram. Satte mig på tåget från flygplatsen och väntade på att det skulle börja röra sig bort mot centrum. Snackade lite med en svensk lirare som jobbar på IBMs Kraków-kontor och innan jag visste ordet av var vi framme. Lycka. Tillbaka till staden med stort S. Staden i mitt hjärta. Älskade Kraków.
Efter uttag av pengar och laddning av det polska mobiltelefonkortet begav jag mig till vår lägenhet där jag mötte upp de redan anlända kamraterna från Europas alla hörn – nja, Finland och Tyskland. La min packning i lyan och gick sedan med två finlandsbebodda kamrater och vi begav oss till en mysig liten restaurang där polsk husmanskost serverades med iskall öl.
Två öl senare drog vi tillbaka till lägenheten. Folk anlände samtidigt som vissa redan var tillräckligt onyktra för att i Stockholm oprovocerat bli påhoppade av en vakt som vrålar ”Våld mot tjänsteman!” samtidigt som han vevar sin batong med full kraft mot vitala kroppsdelar. Själv var jag precis lagom dimmig för att uppskatta livet och vad det hade att erbjuda. Just då var dess utbud begränsat till alkohol. Så jag och Maximus gick ner till närmsta bar för att fira vår ankomst. Målet var varsin Long Island ice tea. Det skulle vara tillräckligt för att komma igång.
Tre timmar och sex stycken Long Island ice teas senare satt vi fortfarande kvar. Vi hade mångdubblats till antalet och promillehalten närmade sig tvåsiffrigt. Jag var riktigt full. Och jag var nog inte den enda. Vid tolvslaget lämnade vi baren och begav oss till närmsta klubb.
Jag var fast besluten om att ragga upp någon skön pingla. Min taktik var följande. Jag började dansa med en tjej. Jag började prata med henne. Utbytte några charmanata fraser. Drog något härligt skämt. Sedan började jag om. Med en helt ny tjej. Tiominutersintervaller. Så höll jag på. Fråga mig inte varför. Jag avverkade varenda tjej i hela lokalen. Sedan fann jag det dags att gå hem.
Vid garderoben insåg jag att min nummerbricka saknades. Tjejen var måttligt glad och påpekade att jag var tvungen att komma nästkommande dag för att hämta ut min rock. Eller vänta till sista besökare. Att vänta till sista besökare var inte särskilt lockande. Finns inte direkt några krav på att en klubb måste stänga 03:00. Har själv festat till 11:00 på morgonen i Kraków på diverse diffusa klubbar. Gick istället till ställets största vakt. Två meter lång och minst lika bred. Gav han hundra zloty och han fixade glatt in mig i garderoben där jag fick välja och vraka tills jag hittade mina ytterkläder. Han skulle säkert nöjt sig med hälften. Men just då kändes det som om jag kunde betalat halva studiemedlet bara för att slippa gå ute i det kalla vintriga Kraków.
Bara några timmar senare vaknade jag och kunde konstatera att raggningstaktiken inte givit mig några telefonnummer men ett hejdundrande bakfyllestånd som nästan fick mig att känna mig tillräcklig. Men bara nästan. Huvudvärken var dock påtaglig och jag lovade mig själv att ta det lugnt resten av vistelsen. Om jag bara hade vetat att det jag upplevt kvällen inte ens var i närheten av vad som komma skulle, så hade jag förmodligen tagit första flyget hem till Sverige.
onsdag, januari 07, 2009
Hemma igen
Jag har varit hemma sedan i söndags. Har bara inte varit kapabel att organisera mina tankar till att skriva blogg. Resan var lyckad. Om än otroligt bisarr. De två första dygnen efter att jag kom hem låg jag och kallsvettades om nätterna. Min kropp antog något förberedande fas. Inför döden. Eller någon härlig psykos. Mardrömmar. Tandkrämen smakade Long Island Ice Tea. Jag gick på husdjursmässan. Febrig. Kollade djur.
Nu börjar jag må bra igen. Ska försöka hinna påbörja min berättelse om sju dagar fyllda av galna vaktchefer, fylla, joints och horhusbesök. Och en hel del annat. Eller inte. Måste få ner allt i skrift. Rensa tankarna. Men det får bli imorgon.
Ha det gott så länge!
Nu börjar jag må bra igen. Ska försöka hinna påbörja min berättelse om sju dagar fyllda av galna vaktchefer, fylla, joints och horhusbesök. Och en hel del annat. Eller inte. Måste få ner allt i skrift. Rensa tankarna. Men det får bli imorgon.
Ha det gott så länge!
fredag, december 26, 2008
"Hejsan allihopa"
De lär sig tydligen svenska i Finland. Jag har några kamrater i Finland. Fick e-post utav en av dem idag. Han är stolt över att kunna svenska. Han säger ofta "Stora tuttar" eller "Jag vill knulla". Idag inledde han sitt brev med att skriva:
Hejssan allihubba!
Något säger mig att svenskaundervisningen är något bristfällig i Finland.
Hejssan allihubba!
Något säger mig att svenskaundervisningen är något bristfällig i Finland.
Hej då Sverige...
Precis hemkommen från mellandagsrean. Blev en kostym, underkläder, slipsar och ett par skinnhandskar som jag definitivt kommer sumpa på fyllan. Slutnota på över fem tusan kronor. Tack för det CSN!
Nu sitter jag här hemma. Letar lite lägenheter. Lyssnar på polsk hip-hop. Bara är. Jag borde egentligen packa. Imorgon bär det av. Till Kraków i en vecka. Fira det nya året. Dricka polsk öl. Försöka charma några polska damer. Dansa. Dricka ännu mer. Tappa mina nya skinnhandskar. Ska bli kul. Skönt att komma bort lite.
Så. Ses om en vecka igen! Förhoppningsvis har jag många galenskaper att dela med mig utav. Ta vara på er så länge!
Nu sitter jag här hemma. Letar lite lägenheter. Lyssnar på polsk hip-hop. Bara är. Jag borde egentligen packa. Imorgon bär det av. Till Kraków i en vecka. Fira det nya året. Dricka polsk öl. Försöka charma några polska damer. Dansa. Dricka ännu mer. Tappa mina nya skinnhandskar. Ska bli kul. Skönt att komma bort lite.
Så. Ses om en vecka igen! Förhoppningsvis har jag många galenskaper att dela med mig utav. Ta vara på er så länge!
torsdag, december 25, 2008
Inte långt kvar nu...
Även i år vill jag påminna er om att det idag är da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före da'n före doppareda'n.
Så var julen över
Så sitter man här. Min kropp känns som en stressboll köpt på Tekinikmagasinet hösten 1993 och som blivit kvarglömd i solen en härlig sommardag. Alldeles varm, degig och full av tumörframkallande kemikalier. Jag har verkligen tryckt i mig mat. Detta kan ju inte vara hälsosamt. Jag undrar verkligen om Jesus trivs med att vi firar hans födelsedag genom att per person, under två dagar, pressa i oss en mängd kalorier som skulle föda en hel afrikansk by under tre vinterveckor. Vad vet jag. Mätt och varm är jag.
tisdag, december 23, 2008
God jul
Ett år gav jag min syster en sten i julklapp. Det var en stor sten. Jag hittade den på gatan. Den låg där i gräset. Stenen var smutsig. Jag bar hem den och la den i badkaret där jag gjorde rent den med schampo. Sedan torkade jag stenen med en hårtork och la den i en kartong. Jag slog in kartongen i julpapper. Fint julpapper. Några dagar senare var det julafton. Jag gav min syster det tyngsta paketet och önskade henne en god jul. Det var en sten som luktade schampo. Hon var sur. Jag var lycklig. Veckan efter bokade min mamma en tid hos skolkuratorn.
Imorgon är det julafton! Vad skoj. Inga stenar ska ges bort i år. I alla fall inte utav mig. Har väl växt ifrån det där. Hur som helst. Vill önska er alla tappra läsare en riktigt god jul! Gillar er skarpt.
Imorgon är det julafton! Vad skoj. Inga stenar ska ges bort i år. I alla fall inte utav mig. Har väl växt ifrån det där. Hur som helst. Vill önska er alla tappra läsare en riktigt god jul! Gillar er skarpt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
